Rockhoper

låta mig få visa vilken laglydig person jag är? Hur duktig jag egentligen är? Åkte in med SJ idag till Katrineholm eftersom bilen står på verkstaden. Dock är det värsta jag vet när man åker tåg och det inte kommer någon konduktör. Då kan man ju lika gärna strunta i att köpa biljett, även om det är frågan om småpengar, eftersom man ändå inte blir kollad. Bortslösade pengar.
Däremot skulle jag aldrig kunna, som ett par vänner kan göra ibland, smaka en vindruva eller dyl i en affär. Det känns helt fel och orätt. Dubbelmoral..?  

Ja, måhända. Men i framtiden kräver jag att bli kollad!

Så länge jag har en biljett.

Det var länge sedan jag uppdaterade, jag vet det. Har det hänt någonting spännande på sistone? Egentligen inte. Är bloggen värd att ens ha kvar? För nu får den vara det, framtiden får väl utvisa om annat.

Det mesta handlar om kurserna jag läser, det kommer vara så fram till första veckan 2010. Ack så intensivt, men egentligen går det ganska bra, en del är avklarat, en del är kvar. Ska bli trevligt att få tillräckligt med poäng för ett ordentligt slutbetyg.

Det sägs att kunskap och vetande är makt.

Ibland klarar jag mig dock helst utan det.

Sitter just nu hemma hos Stefan festar. Ett antal roliga människor och ett bra festhumör överlag från alla. Fredagen har varit väldig trevligt hittills och jag får hoppas att det fortsätter i den andan.

Vaknade redan kl.8 imorse för att fixa, trixa och baka lite innan päronen och lillasyster skulle titta in fyra timmar senare. De fick mig att bli stolt ägare av en Sodastream. Otippat men kul, nu ska det drickas kolsyrat vatten. Dagen har annars rullat på fort. Varit med grabbarna i bandet för lite rep inför nästa helg då det är spelning på Skjortan. En vattenmojäng är förresten inte det enda jag äger nytt idag, Gustaf gav mig en fruktansvärt rolig inslagen sak som visade sig vara en musmatta med en bild på sitt fejs där han är riktigt dragen. Bara att tacka och bocka.

Att vara 27 låter sjukt mycket, men samtidigt känner jag mig inte så särskilt annorlunda än när jag var runt 20-21. Men visst, det är ju mestadels en siffra bara. Vill dock tro att man varit klok och vuxen sedan dess.

The Päron insisterade på att bjuda på söndagsmiddag. Det är om nio timmar.

Godnatt!

Det kan man göra. Bevisligen eftersom Albin och jag, både lediga idag, bestämde oss för att ha våran s.k. Emo-kväll igår. Det skulle kunna låta som att vi sitter och lyssnar på deppig musik och skär oss lite i armarna, men riktigt så illa är det inte. Det innebär mest att spela Soul Caliber, dricka lite för mycket alkohol, lyssna på musik och snacka strunt. En jäkla rolig kväll med andra ord, dock med en tråkig insikt, påpekad av Alb. Inte mer om det.

Den här dagen har varit väldigt slö och spenderats hemma hos Albin med lite käk, yatzy, promenad med hans hund och Scrubs. Avslutad hemma hos Johannes med lite NHL och Fifa.

En väldigt väldigt lagom måndag helt enkelt.

Det är studerande som gäller framöver, och idag var jag på min första lektion. Fram till jul ska det läsas in 650 poäng, vilket innebär 150% studier. SvB, EngB, HiB, Medicinsk grundkurs, Alternativ medicin och Människan socialt & kulturellt. Huruvida jag redan tappat förståndet eller om det kommer efter att alla kurserna är avklarade är fortfarande osäkert.


  

För att ställa dygnet rätt efter allt jobb och resande förtjänar jag äntligen, efter 34 timmar, lite sömn. Mycket sömn.

Tack & godnatt.

Sådär ja, till söndag så slipper ni mig nu allihopa. Ska iväg en sväng och jobba lite på Storsjöyran. 70 mil i en bil blir det idag. Men det är ju alltid välkommet med ett sms eller en pling till mobilen ändå under dessa dagar. Annars lär jag ringa ändå inser ni nog.

Hejdå.

Det finns många låtar gjorda, som alla varierar i tycke från person till person.





.. denna gillar jag..

 

Fem timmar, två dagar i veckan jobbar jag som assistent åt en kille med en utvecklingsstörning och lite annat. Måste säga att det är beundransvärt att man som förälder, även fast man förhoppningsvis älskar sitt barn, orkar med allt vad det innebär att ha en son/dotter som kräver hjälp och uppmärksamhet nästan 24 timmar om dygnet. En annan är mentalt trött efter bara fem timmar.

Idag såg jag fram emot en utflykt till Eskilstuna, men den blev tråkigt nog inte av, så nu vet jag inte alls vad jag kan göra. Sova bort resterande av dagen bara? Jag vet inte. Fan.

Varje andetag känns onödigt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra längre.

Just nu känner jag mig som världens mest ondskefulla egoistiska och elaka person som någonsin existerat.
Det är dock självförvållat och jag har har bara mig själv att skylla.

Det finns inte så mycket mer att skriva om det. 

Det känns tomt. Det är tomt. Jag försöker fylla dagarna med diverse saker så gott det går. Promenader, umgås med vänner, jobba när det finns tillfälle, skriva musik m.m. Allt för att försöka att inte tänka för mycket. Dessvärre lägger jag ändå ned allt för mycket tankeverksamhet. Ännu en vecka har jag väntat på att kunna få prata med M om vad som har hänt, men hon väljer fortfarande att skjuta på det.
Att avsluta en relation (som bara tvärvände helt plötsligt) med ett FB-mail som egentligen inte förklarade någonting, prata om att vilja ha mig kvar som vän men, lite konstigt ändå, bara ta bort mig från FB, ge löfte gång på gång om att träffas och prata utan att det blivit av.. det gör mig väldigt nedstämd i själen.

Det finns trevligare saker måhända.

Klockan är mycket, men det är svårt att somna.

I morse vaknade jag upp relativt glad med bra förhoppningar på dagen. Matilda och jag hade i fredags bestämt att vi skulle ses denna vecka, och efter att pratat i telefon ett bra tag igår kväll, så bestämde vi att träffas idag och ordentligt prata igenom det som har hänt, ansikte mot ansikte, som jag väldigt gärna önskade. Allting verkade bra, hon ringde t.om. upp för att även boka in en annan sak. Kl.08 fick jag istället ett sms. Det var "inte läge för det nu", men jag fick gärna ringa om jag ville prata, men hon var "inte bekväm med något annat nu". Jag förstår att det är lättare för den som befinner sig på andra sidan i situationen, men det gör mig riktigt ledsen att planerade ting hela tiden ändras, och bara på en persons villkor. Jag önskar mig klarhet i saker.

Anställningen på Karsudden börjar jag tvivla på. Att ta hand om svårt psykiskt sjuka, och som idag, hela arbetspasset gå som extravak åt en person som ett stort antal gånger försökt ta sitt liv, senaste under mitt vak, är väldigt påfrestande.
Får se hur det artar sig.

Ni som läser det här kanske undrar varför jag skriver om det. Vanligtvis är det dravel om allt möjligt och ingenting, men när det är som det är nu så måste jag få göra det. För att orka med.

Ska testa att sova lite.

Det blev ett besök till Gustafs fest igår, och inte var jag nykter heller som planerat. Kanske både på gott och ont. Men masken hölls uppe relativt bra, med några få bakslag måhända. Det får man kanske räkna med. Och sent i säng blev det också, runt kl.05.

 Jag är fortfarande skitfull dessutom.

Om ca 10 minuter är det tänkt att Gustaf ska hämta upp mig för att repa inför en trubadur spelning. Han är dock en oerhörd tidsoptimist, så att lägga till en timme på det är ingen dum idé.
Ikväll så är det tydligen även tänkt att han ska ha fest i Mellösa som undertecknad är bjuden till. I just detta ögonblick känner jag helst för att bara vara osocial och hoppa det hela. Eller kanske vara social och medverka, men i så fall nykter.
Hur rolig låter jag egentligen? Kolera med en skvätt fågelinfluensa låter mer festlig t.om. 

Jag känner mig bara rakt igenom ledsen, och att hålla upp humöret inför andra och bara spela glad tär mer på orket än man anar.

Jag vet inte vad jag ska göra.

I går var planen sedan en vecka tillbaka att jag skulle köpa några riktigt riktigt fina blommor, vilket jag inte gjort innan för dessa tillfällen, och såg därför verkligen fram emot det.
Det är mycket jag har sett fram emot de senaste månaderna, och oftast har det bara varit ett stort halvfånigt leende på mina läppar, av vad jag vill kalla; ofattbar lycka. En del idéer planerades inför sommaren, t.ex. en road-trip längs västkusten, ett besök på Liseberg, cykeltur längs Göta kanal m.m. Allt inkluderade M och mig.
En del personer rycker säkert på axlarna nu och undrar vad som är så speciellt att planera sådana saker. För mig var det speciellt. För mig var det första gången att få göra det, med någon jag tycker väldigt mycket om.
 M skickade ofta snälla, omtänksamma, roliga och fina sms. Jag fick även ett hjärtvärmande vykort av henne. Med alla fina ord som sades till varandra så kunde jag inte tolka det på annat sätt än att allt var ömsesidigt. På bara två dagar vände precis allt, helt utan förvarning. Från att vara efterlängtad till att M inte ville fortsätta relationen. Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting, men det kanske är meningen. Eller så är jag bara trög kanske.
Jag vet dock att jag fortfarande tycker om henne väldigt mycket, och att det fortfarande gör väldigt ont.

Dem flesta sjunger säkert någon gång ibland i duschen, och jag är väl inget undantag. Men ikväll kom jag plötsligt på mig själv med att sjunga på en låt som kommer från en serie som handlar om små ponnys, och det är ju bara fel. Kan det vara så att jag nu till slut har förlorat förståndet totalt? Även om jag vägrar skriva namnet på serien så förstår säkert dem flesta vad det är. Den enda någorlunda giltiga ursäkten som kanske går att använda är att lillasyster satt och kollade på skiten när hon var liten och tvingade mig att se den med henne eftersom hon tyckte det var läskigt ibland. Men nja, det är ändå inte okej. Dessutom kan jag texten, inte bara nynna. Varför!?! Och detta erkänner man i ett blogginlägg...





Att ens bemöda sig med att googla fram en bild på åbäket kanske tyvärr är
ett ultimat bevis på att någon bör ringa plingplong-taxin
 

 

En fest någon gång ibland sådär, javisst. Men varje fredag och lördag? Vad är det för jävla lekstuga i lägenheten under mig undrar jag!? Tre gånger har jag vart på väg mot dörren och tänkt gått ner och säga till dem. Dem slår i portdörren, springer i trappan, slår i deras lägenhetsdörr, spelar sjukt hög musik och skriker i trappuppgången. Jag är inte särskilt lättretad, men snart går jag ner och klappar till dem över örat hela bunten!! Tog nyss en vända till sopförrådet och tänkte samtidigt se vilka dem är. När jag kom ner stod det, vad som kunde vara, ett gymnasiebarn vid deras dörr och tjoade för fulla muggar, så jag passade på att ge henne min bäst-du-kniper-käft-annars-hamnar-du-också-i-sopen blick. "Ojdå" sa hon.. 
Utanför på vägen tillbaka kom det två killar, varvid den ena är totalt dyngrak och kastar en ölburk mot mig. Det var förvisso inte mening och den träffade inte heller. Tyvärr kände jag dessutom killen som såklart var tvungen att stanna och snacka.
Dessa helger är nog roligare om man själv är lite på lyset måhända.

Efter en del tjat från Richard och lite uppmuntran från andra håll ska jag nu tydligen vara med på Vikingpokalen. För första gången på tre månader var jag nere och tränade idag. Gick visserligen bra, men jag kan inte låta bli att vara lite fundersam på hela grejen. Det är förvisso bara nio tävlande än så länge och det är inga direkt stora killar med, förutom R då, men att ha en månad på sig känns sådär. Men men.. bara att göra det bästa av situationen.

God natt på er!