Rockhoper

Klockan är mycket, men det är svårt att somna.

I morse vaknade jag upp relativt glad med bra förhoppningar på dagen. Matilda och jag hade i fredags bestämt att vi skulle ses denna vecka, och efter att pratat i telefon ett bra tag igår kväll, så bestämde vi att träffas idag och ordentligt prata igenom det som har hänt, ansikte mot ansikte, som jag väldigt gärna önskade. Allting verkade bra, hon ringde t.om. upp för att även boka in en annan sak. Kl.08 fick jag istället ett sms. Det var "inte läge för det nu", men jag fick gärna ringa om jag ville prata, men hon var "inte bekväm med något annat nu". Jag förstår att det är lättare för den som befinner sig på andra sidan i situationen, men det gör mig riktigt ledsen att planerade ting hela tiden ändras, och bara på en persons villkor. Jag önskar mig klarhet i saker.

Anställningen på Karsudden börjar jag tvivla på. Att ta hand om svårt psykiskt sjuka, och som idag, hela arbetspasset gå som extravak åt en person som ett stort antal gånger försökt ta sitt liv, senaste under mitt vak, är väldigt påfrestande.
Får se hur det artar sig.

Ni som läser det här kanske undrar varför jag skriver om det. Vanligtvis är det dravel om allt möjligt och ingenting, men när det är som det är nu så måste jag få göra det. För att orka med.

Ska testa att sova lite.

Det blev ett besök till Gustafs fest igår, och inte var jag nykter heller som planerat. Kanske både på gott och ont. Men masken hölls uppe relativt bra, med några få bakslag måhända. Det får man kanske räkna med. Och sent i säng blev det också, runt kl.05.

 Jag är fortfarande skitfull dessutom.

Om ca 10 minuter är det tänkt att Gustaf ska hämta upp mig för att repa inför en trubadur spelning. Han är dock en oerhörd tidsoptimist, så att lägga till en timme på det är ingen dum idé.
Ikväll så är det tydligen även tänkt att han ska ha fest i Mellösa som undertecknad är bjuden till. I just detta ögonblick känner jag helst för att bara vara osocial och hoppa det hela. Eller kanske vara social och medverka, men i så fall nykter.
Hur rolig låter jag egentligen? Kolera med en skvätt fågelinfluensa låter mer festlig t.om. 

Jag känner mig bara rakt igenom ledsen, och att hålla upp humöret inför andra och bara spela glad tär mer på orket än man anar.

Jag vet inte vad jag ska göra.

I går var planen sedan en vecka tillbaka att jag skulle köpa några riktigt riktigt fina blommor, vilket jag inte gjort innan för dessa tillfällen, och såg därför verkligen fram emot det.
Det är mycket jag har sett fram emot de senaste månaderna, och oftast har det bara varit ett stort halvfånigt leende på mina läppar, av vad jag vill kalla; ofattbar lycka. En del idéer planerades inför sommaren, t.ex. en road-trip längs västkusten, ett besök på Liseberg, cykeltur längs Göta kanal m.m. Allt inkluderade M och mig.
En del personer rycker säkert på axlarna nu och undrar vad som är så speciellt att planera sådana saker. För mig var det speciellt. För mig var det första gången att få göra det, med någon jag tycker väldigt mycket om.
 M skickade ofta snälla, omtänksamma, roliga och fina sms. Jag fick även ett hjärtvärmande vykort av henne. Med alla fina ord som sades till varandra så kunde jag inte tolka det på annat sätt än att allt var ömsesidigt. På bara två dagar vände precis allt, helt utan förvarning. Från att vara efterlängtad till att M inte ville fortsätta relationen. Jag förstod ingenting. Jag förstår fortfarande ingenting, men det kanske är meningen. Eller så är jag bara trög kanske.
Jag vet dock att jag fortfarande tycker om henne väldigt mycket, och att det fortfarande gör väldigt ont.