Många saker är relativa. Tiden är mycket relativ. Sitter man hemma och glor på tv eller något annat hjärndött så är tio minuter ingenting. Står man på jobbet och vill hem så känns det som tio timmar.
Det finns absolut inget värre än att vänta på folk som ska bli klara i butiker. Varje gång jag står och väntar på att de ska dra så jag själv får gå hem så växer irritationen till ofantliga höjder, och jag känner hur jag egentligen vill kasta ut dem med huvudet före så de verkligen slår sig ordentligt, för att sedan ge en utomordentlig utskällning och en lektion i folkvett.
Nu får det ju självklart stanna vid att jag känner för att göra det. Men å andra sidan, fortsätter folk att komma sent och gå sent från butikerna så tänker jag nog sluta att hålla mig själv ansvarig för mina egna handlingar.