Jag har aldrig lyckats förstå mig på hysterin kring Idol. Såg några minuter av finalen men lyckades ändå inte. Visst är väl en del av människorna bra på att sjunga, men att behöva göra tv utav det känns liksom lite löjligt. Men visst, det är ett smidigt sätt att snabbt bli igenkänd på, det kan inte förnekas.
Och om man jämför med alla dokusåpa spån som bara är kända för att vara kända så har ju Idolerna presterat något. Men fortfarande så har jag svårt för konceptet. Att vara duktig att sjunga är ju bra, men då föredrar jag ändå folk/band som kan komponera sakerna själva istället för att bara ha låtskrivare omkring sig som fixar allt sådant så att de själv bara behöver gå ut på scen och framföra skiten.
Samtidigt kan man inte vara bra på allt.

Men tillbaka till programmet. Visst, hade jag också varit en liten finnig 14-årig tjej med en slickepinne i ena handen och en bild på min idol i andra så hade man säkerligen följt varenda avsnitt med andan i halsen om vem som skulle få stanna kvar, gråtit glädjetårar när favoriten vann och slutligen diskuterat allt med vännerna följande dag.

Måste jag skriva att detta inte är en hyllning till programmet?